Den nya nordiska floran

Recension

Bo Mossberg & Lennart Stenberg 2003: Den nya nordiska floran. Wahlström & Wistrand, Stockholm. ISBN 91-46-17584-9. Pris: varierar. Beställer man den från SBF:s kansli (hemsida www.sbf.c.se) kostar den 450 kr + porto.

I fjol höst damp den ned, omarbetningen av Den nordiska floran. I förhandsreklamen lovades den bli både utökad och omarbetad, med fler arter, reviderade texter och nya utbredningskartor. Och visst är den utökad, faktiskt hela 232 sidor tjockare. Utökningen består främst i att vissa grupper med många småarter (t ex björnbär Rubus Sect. Rubus, maskrosor Taraxacum och hökfibblor Hieracium) beskrivs mer detaljerat, att Svalbard nu också ingår, och att många kulturspridda och tillfälliga arter tillkommit. De inhemska växterna på skandinaviska halvön har dock knappast fått mer utrymme.

Ljuvliga illustrationer

Bo Mossbergs illustrationer är naturligtvis enastående. Återigen slås man av den exakthet med vilken Bosse lyckas ”fotografera” växter med hjälp av en enkel akvarellåda och penslar med bara några få hårstrån. Redan i fält fångar han så små detaljer att man häpnar. Rena trolleriet.

Vissa mindre lyckade bilder har nu bytts ut. T ex har den tidigare torra och gråa kabblekan Caltha palustris ersatts men en som är saftig och grön, och revkabblekan C. p. subsp. radicans har fått en egen bild, fast utan synliga revor. Ännu kvarstår några mindre välliknande porträtt, t ex det på blåtåtel Molinia caerulea, men gräs är svåra att få fason på! I några bilder har små detaljer bättrats på, så nu stämmer t ex tandkransarna hos trådfräken Equisetum scirpoides bätttre med det verkliga utseendet – fantastiskt!

Några växter som Bosse tidigare haft felaktiga förlagor för, har nu fått nya bilder, t ex är norrlandsstarren Carex aquatlis nu verkligen en norrlandsstarr. Bilden i förra upplagan visade en hybrid mellan vasstarr C. acuta och norrlandsstarr. Kösevenen Agrostis clavata är nu också OK, vad den förra bilden föreställde går knappast att reda ut, men det var inte köseven. Märkligt är dock att några felaktiga avbildningar kvarstår. Bland norrländska arter kan nämnas att ”vattenmåran” Galium palustre är en isländsk dvärgmåra G. trifidum (ledtråd: kolla kartorna!), ”österbottensstarren” Carex halophila en hybrid mellan norrlandsstarr C. aquatilis och strandstarr C. paleacea, och gultåteln Deschampsia bottnica bara den mycket allmänna hybriden mellan gultåtel och tuvtåtel D. cespitosa. Mest märklig är ändå ”skogsklövern” Trifolium medium. Bl a stiplerna visar tydligt att växten på bilden bara är en något vissen rödklöver T. pratense!

Texterna

I Lennarts texter har mycket uppgraderats och rättats, men stilen är densamma. Fortfarande är det rätt besvärligt att försöka vaska fram de karaktärer som verkligen skiljer mellan olika taxa ur det som är mindre väsentligt. T ex nämns många mått egentligen bara för sin egen skull. Ett exempel är fruktgömmenas längd hos starr Carex. Trots att jag pysslat rätt mycket med starr har jag veterligen aldrig mätt längden på ett fruktgömme, men en nybörjare kan nog förledas att tro att man behöver ett skjutmått för att kunna bestämma dem. Det här är ett genomgående drag, att det väsentliga drunknar i uppräknandet av mindre nödvändiga detaljer.

Egendomlig nomenklatur

I bokens inledning sägs namnbruket följa Thomas Karlssons Svenska kärlväxter (med supplement i Svensk Botanisk Tidskrift), men det är inte riktigt sant. När jag i våras arbetade med nya krysslistor till länets floraprojekt, vars namn nu följer just Den nya nordiska floran, gick jag igenom namnen för alla kärlväxter. För de vetenskapliga namnen hittade jag då enbart för växter funna inom Västerbottens län 16 avvikelser vilka här meddelas för kännedom:

Den nya nordiska floran Karlssons ”Svenska kärlväxter”

Riparv Cerastium fontanum ssp. scandicum C. fontanum ssp. fontanum

Bergglim Silene rupestris Atocion rupestre

Rosenglim Silene armeria Atocion armeria

Senapskål Eruca sativa E. vesicaria ssp. sativa

Smal käringtand Lotus glaber L. tenuis

Vattenmåra Galium palustre ssp. palustre G. palustre

Stor vattenmåra Galium palustre ssp. elongatum G. elongatum

Prakttoppklocka Campanula glomerata ‘Speciosa’ C. glomerata ’Superba’

Gatkamomill Matricaria suaveolens M. matricarioides

Dovrefibblor Hieracium sect. Dovrensia H. sect. Alpestria

Fjälltåg Juncus arcticus J. arcticus ssp. arcticus

Östersjötåg Juncus balticus J. arcticus ssp. balticus

Blekfryle Luzula pallescens L. pallidula

Styltstarr Carex nigra var. juncea C. nigra ssp. juncella

Vekgröe Poa flexuosa P. laxa ssp. flexuosa

Älväxing Sesleria caerulea S. uliginosa

Man kan fråga sig varför ett så stort antal taxa begåvats med andra namn än i rättesnöret. I några fall kanske det beror på en avvikande uppfattning, men det borde väl i så fall ha kommenterats? Troligare är då att anledningen är rent slarv. Den som önskar en korrekt lista på nordens växter måste alltså söka sig till Karlssons original!

Några inkonsekvenser

Ibland har revisionen av namnen orsakat nya problem i texten. T ex sägs orkidésläktet Anacamptis (omfattade tidigare bara salepsrot A. pyramidalis, nu ingår 3 arter) ha ”blommor i tätt ax”, trots att 2 av arterna enligt texten har glesblommiga ax. Sådana här inkonsekvenser är rätt vanliga, men det krävs en ingående granskning för att upptäcka dem.

Informationen om hybrider förvirrar. I förra upplagan nämndes varje hybrid bara vid den av de ingående arterna som kommer först i bokstavsordning räknat efter det vetenskapliga namnet, ett förfarande som är vanligt i floror. Att hybriderna listats så omtalades dock inte i förtexten, och det görs inte i denna upplaga heller. Eftersom namnen på förekommande hybrider skrivs ut på svenska, är jag rädd att listningen förblir ett mysterium för den oinvigde. I den nya upplagan listas här och var också hybrider med de arter vars namn kommer före i alfabetet, antagligen för att undvika att man inom större ”hybridvilliga” släkten måste kontrollera alla arter som råkar ha artepitet som gör att de hamnar före i bokstavsordning. Detta har dock inte genomförts överallt så förvirringen har bara ökat, särskilt då informationen ibland fallit bort under den ena arten. Här är ett exempel: under risvide Salix arbuscula står ”hybriden med lappvide ganska vanlig”, medan det under lappvide S. lapponum står ”hybrider med sälg, odon-, bind-, dvärg-, grön-, rip- och krypvide ses ibland” (flera av dessa har artepitet som kommer före ”lapponum” i bokstavsordning). Där nämns som synes inte risvide. Att lappvide skulle hybridisera med ripvide S. glauca är dessutom felaktigt.

Många av lokalangivelserna vid bilderna är ännu behäftade med slarvfel som borde ha rättats, särskilt gller detta norrut och i våra grannländer. Vår länsendem brudkulla Gymnadenia runei sägs t ex vara avmålad i Tärnaby (!), en ort där den aldrig påträffats. Beträffande Norge så borde, om man går efter det som sägs på sid. 889, kommun ha använts för lokalangivelser, men var ligger egentligen ”Varanger”? Det finns varken en kommun eller en ort som heter så, och detta rätt svävande områdesbegrepp finns inte utsatt på kartor. Ändå används det flitigt som lokalbeteckning. Avses Varangerhalvøya, Varangerfjorden, eller rent av områden söder om denna fjord? Fortfarande skrivs också, utan någon påvisbar regel, många orter i Finlands svenskbygder på finska, andra på svenska. Man har tydligen inte tänkt på att boken även riktar sig till svensktalande i Finland, och att det strider mot språkliga rekommendationer att använda finska namn på lokaler i svenskbygderna. Att man t ex kallar Lappfjärd, den plats där sibirisk klematis Clematis alpina ssp. sibirica avmålats, för ”Lapväärtti”, tyder på liten respekt för läsarna i det enda andra land där svenska är ett officiellt språk.

Hur är det med kartorna?

Till min förvåning visar sig de utlovade ”nya” utbredningskartorna utgöras dels av de kartor jag utarbetade till förra upplagan, i många fall med tillägg och ändringar, dels ett antal nytillkomna kartor. De kartor jag gjorde innebar en så pass grundlig revision som var möjlig att göra utifrån det som publicerats fram till dess. I princip all floristisk litteratur som hade utkommit efter andra upplagan av Eric Hulténs Atlas över kärlväxternas utbredning i Norden plöjdes och checkades mot ”Hultén”, ett arbete som tog 12 år. De var naturligtvis inte felfria. Där fanns t ex fel som berodde på att viss litteratur var omöjlig att komma över, eller på dålig inpassning i trycket (t ex åsstarr Carex pallens, där den svarta färgen glidit någon mm för långt ned, felet kvarstår), eller att jag var tvungen att gissa. Där fanns även strukturella fel som berodde på bristande kommunikation mellan mig och layoutaren (t ex raden med oxlar Sorbus på sid 234, där det i nedre delen är omöjligt att avgöra vilken karta som hör ihop med respektive art), eller mellan mig och författaren (t ex att kartan över trubbpilblad Sagittaria natans i den första tryckningen hamnade vid bredpilblad S. latifolia, medan en karta över hybridpilblad S. natans × sagittifolia placerades vid trubbpilblad; den senare kartan ströks dock i andra tryckningen, varför pilbladen i större delen av upplagan såg ut att saknas i Norrland, en felaktighet som hänger med även i den nya boken).

Många sådana fel som kunde ha rättas kvarstår, t ex måste man fortfarande alltför ofta fråga sig om en viss underart innefattas i huvudkartan eller ej, eftersom inga ledtrådar ges. Ett exempel är att islandsnycklar Dactylorhiza maculata subsp. islandica ingår i kartan över jungfru Marie nycklar D. m. subsp. maculata trots att skogsnycklar D. m. subsp. fuchsii, placerats däremellan. Hur skall läsaren kunna veta det? Nya fel har också uppstått. Exempelvis har en ändring i texten gjort att kartan över fjällnässla Urtica dioica ssp.sondenii nu tycks gälla skogsnässla, U. d. var. holosericea, ett taxon som överhuvudtaget inte karterats. Kartan för fjälltrav Arabis alpina har glidit in under texten, och den för ljung Calluna vulgaris är en dubblering av kartan för grönpyrola Pyrola chlorantha. Kartan för jämtlandsmaskros Taraxacum crocodes är beskuren så att den norra delen av utbredningen saknas, och de svenska förekomsterna av brunkulla Gymnadenia nigra har försvunnit, antagligen i samband med att brudkullan G. runei fått en egen karta. Undrar vad jämtarna tycker?

Kartorna har nu reproducerats med en annan teknik. Genom att färgen ej längre är täckande utan rastrerad (jämför genom lupp!) har kartorna blivit ”grynigare”. Fina detaljer tenderar därför att flyta ihop, särskilt på några av de kartor som lagts till. Kartan över smalgröe Poa pratensis subsp. angustifolia är ett bra exempel. Där har Norrbotten pepprats med en mängd små prickar som flyter ihop (för övrigt ifågasätter jag om smalgröe över huvud taget finns där). För Svalbards del har tekniken inte alls fungerat. Utbredningarna har markerats med så små färgfält så att de nästan försvunnit efter förminskningen. Det gäller t ex nordlåsbräken, Botrychium boreale, dvärghällebräken Woodsia glabella (jo, det finns facktist prickar där!), eller bräckorna Saxifraga på sid 254.

En stor del av de nya kartorna avser tillfälligt förekommande växter. Lennart har där varit för nitisk med att märka ut enstaka, tillfälliga fynd med prickar. I sådana fall, där lokalerna knappast kan tros vara beständiga, använde jag en avgränsande linje, och så borde ha gjorts även nu. Olika kriterier gäller nu för olika kartor. I de fall en linje har valts, är den ofta tunnare än tidigare (se t ex bredbladigt bocktörne Lycium chinense), återigen ett uttryck för att effekten av förminskningen underskattats. Flera kartor verkar inte vara färdigritade, vad betyder t ex ringen kring Siljan på kartan över bägarnattskatta Solanum physalifolium, pricken och ringen i Småland och dessutom linjen i Finland hos dårört Scopolia carniolica, och ringarna innanför linjen hos grenigt kungsljus Verbascum lychnitis? Ja, det är inte lätt att begripa!

Up to date?

Hur pass aktuella är då kartorna? En princip borde vara att alla fynd som publicerats i de nationella tidskrifterna borde finnas med, och även de som fått egna uppsatser i lokala skrifter. Så var det i alla fall i förra upplagan. Att man missat nyheter som bara publicerats i långa artlistor kan man dock ha överseende med. Den som publicerat nyfynd på sådant manér har sig själv att skylla om uppgifterna förbises av floraförfattare.

För att kontrollera den nedlagda mödan sökte jag efter huruvida viktiga nya fynd inom Västerbottens län markerats, och fann oförlåtligt många lapsusar. Utelämnade är t ex viktiga fynd av strandmålla Atriplex littoralis [Natur i Norr 19: 81–100], buskstjärnblomma Stellaria holostea [NiN 15: 107–110], lappdraba Draba lactea och fjälldraba D. daurica [NiN 14: 7–15], klippbräcka Saxifraga adscendens [NiN 16: 54–58], klådris Myricaria germanica [Svensk Bot. Tidskr. 93: 153–156], natt och dag Melampyrum nemorosum [NiN 12: 24–25] och nordstarr Carex lapponica [NiN 15: 43–54]. En del nyheter har markerats felaktigt: tärnadaggkåpa Alchemilla taernaënsis [SBT. 87: 5–14] har fått för liten utbredning; ishavshästsvans Hippuris tetraphylla [SBT 93: 233–247] har markerats på sin utgångna förekomst men saknas på den aktuella; på kartan för tromsöloka Heracleum laciniatum [SBT 90: 17–19] har märkligt nog själva kärnområdet, Åsele lappmark, utelämnats (!); för vägarnika Arnica chamissonis [NiN 9: 96–98 och SBT 93: 195–200] har de två förekomsterna öster om Åsele markerats för långt norrut; de båda lokalerna för kvarnven Agrostis scabra [SBT 93: 195–200] är totalt felplacerade (skall vara Åsele och norr om Norsjö). Slutligen har åtminstone en växt, raggdraba Draba subcapitata [SBT 93: 9–18] felaktigt markerats inom länet (ungefär vid Ammarnäs), den verkliga fyndplatsen ligger betydligt längre norrut, norr om Skellefteälvens källflöden.

Tydligt är att genomgången av det som publicerats inte varit tillräckligt noggrann. Dessutom har det även brustit i den geografiska säkerheten. Efter att ha funnit alla dessa missar från vårt län, frågar jag mig hur mycket som saknas på andra håll, dvs i områden där jag bara har just denna bok att lita till. Om kartorna verkligen skulle kunna kallas uppgraderade, borde långt större möda lagts ned på att lokalisera viktigare fynd och att placera dem rätt. Även om sådant arbete tar tid.

Ändå det bästa vi har

Allt gnat till trots blir ändå slutomdömet att boken är god. Den innebär ett rejält uppsving, inte minst genom det utökade bildmaterialet. Denna flora fyller ett behov – trots att den väger 2,3 kg har den redan siktats längs Kungsleden!

Stefan Ericsson november 2004

TILLBAKA